Page 2 - TB24-Som

GAMMALT PORSLIN

Det är med gamla människor som med gammalt porslin.
Det är värdefullt och skört och behöver omvårdnad.
Någon som ser det och tycker det är vackert.
Som det gamla fatet mor hade hemma.
Rött med en guldkant och så tunt
att man knappt vågade hålla i det.
Inte sprucket, men med tusen linjer
och rynkor som på en åldrad hud.
Vad vacker du är, säger Du och vrider och vänder på mig,
håller mig i din stora hand. Bara Du inte ser
att jag är ett gammalt kantstött fat, tänker jag.
Då säger Du: Jag älskar det som är gammalt och fint.
När jag vill se något riktigt vackert,
då ser jag på dig, säger Du.
Är det sant då att Du älskar mig på riktigt? frågar jag.
Ja, det är sant, svarar Du. Du är dyrbar för mig.

Dikt av Gunilla Håkansson

Ur diktboken
Ansikte mot Ansikte