Page 14 - En-introduktion-till-Svalbard

MÄNNISKAN PÅ SVALBARD

HISTORIA

Första gången som namnet Svalbard omnämns är i en isländsk årskrönika från år 1194:
”Svalbardr fundr” – Svalbard är funnet. Det råder dock delade meningar om huruvida det
var landet eller iskanten som upptäckts, då Svalbard kan tolkas som ”kall kust” eller ”kall
kant”. Det skulle dröja flera hundra år innan någon av de stora nationerna i Europa upptäckte
Svalbard. År 1596 seglade två holländska fartyg norrut för att runda Nordnorge i hopp om att
hitta en genväg till Kina och Indien. Med ombord på ett av fartygen var lotsen Willem Barents,
som är den som officiellt betraktas som upptäckaren av Svalbard. Holländarna imponerades
av Svalbards dramatiska landskap, och kallade landet för Spitsbergen.

Ryktet om det nya landet och dess enorma mängder val och valross spreds snabbt i Europa.
Valrossarna var lätta att slakta, och en enda expedition kunde göra en fartygsbesättning för-
mögen för livet. Redan år 1606 dödades 700 djur på Bjørnøya inom loppet av sex timmar,
och jakten spred sig snabbt norrut. Såväl skinn (utmärkt att tillverka remmar av), elfenbenet
i betarna och fettet var värdefulla produkter. Valfångsten påbörjades ett par år senare, med
hjälp av baskisk expertis.
Baskerna hade i Biskayabukten redan utvecklat tekniken att från en roddbåt harpunera
havets kolosser, och de hyrdes nu in av engelska och holländska valfångstbolag. Kring Sval-
bard decimerades Grönlandsvalen till utrotningens gräns på 150 år, och jakten sökte sig
därefter västerut.

I början av 1700-talet började ryssarna intressera sig för jakt på valross, säl, isbjörn, räv
och fågel på Svalbard. Ryska pomorer från området kring Vita havet var de första fångst-
män som övervintrade på Svalbard. De var utsända av handelsbolag och kloster som bedrev
pälshandel med Europa. Deras fartyg, lodjan, var grundgående och lätta och med hjälp av
åror kunde pomorerna manövrera dem i grunt vatten och drivis. Framför allt etablerade de
övervintringsstationer på Svalbards västkust, men också vid Nordaustlandet och på Edgeøya
fanns sådana stationer. På flera håll runt kusterna kan man än idag se rester av de ryska
fångststationerna.

På 1820-talet avslutades de ryska övervintrande och landbaserade fångstexpeditionerna, men
då började norska fångstmän att slå sig ned på Svalbard. De tidiga norska expeditionerna
gjordes ofta tillsammans med pomorer, som hade kunskapen om att överleva under polarnat-
tens hårda förhållanden. Liksom sina ryska föregångare var norrmännen oftast utsända av

14