Page 15 - En-introduktion-till-Svalbard

handelsbolag. Så småningom kom en del av dem att driva sin egen verksamhet, och etablera
fångstlivet i norr som en egen livsstil. De bodde utspridda i små plankhyddor, oftast långt
enklare än pomorernas, och jagade ensamma eller några få personer tillsammans i överens-
komna jaktområden. Professionell jakt på Svalbard upphörde i princip i slutet av 1900-talet.
Flera norska fångsthyddor finns fortfarande kvar, och en del underhålls av myndigheterna
som historiska minnesmärken.

Under sammanlagt trehundra år pågick en hänsynslös jakt på allt som Svalbard hade att
erbjuda. Säl och ren blev till mat för både människor och slädhundar, och därtill jagades
valross, polarräv och isbjörn. Dessutom togs ägg och fåglar för eget behov, och ejderdun för
att säljas. Samtliga djurpopulationer utsattes för ett mycket hårt jakttryck.
Efter 1945 växte den internationella marknaden för isbjörnsskinn. Under 1960-talet sköts
årligen mellan 300 och 400 isbjörnar på Svalbard. Organiserade troféjaktresor arrangerades
trots hård internationell kritik. Dessa resor förbjöds 1971, och isbjörnen fick internationellt
skydd 1973. Innan dess hade Svalbardsrenen (1925) och valrossen (1952) blivit skyddade.
All jakt på Svalbard regleras nu av strikta bestämmelser.
Isbjörnen – liksom valrossen – är alltså totalfredad på Svalbard och får under inga omstän-
digheter störas eller förföljas. Isbjörnen får skjutas endast i självförsvar och som en absolut
sista åtgärd då någons liv är direkt hotat.

Svalbard var länge ett ingenmansland där olika nationer fritt kunde söka och ta för sig av
olika naturrikedomar. Tidigt fann valfångstmännen kol i Kungsfjorden, men först under 1900-
talet kom en betydande kolbrytning igång. Under första delen av seklet var gruvbolag från
flera länder inblandade: Sverige, Norge, Holland och från 1930-talet Sovjetunionen. Kolbryt-
ningen pågår fortfarande i norsk och rysk regi. Den tidigare svenska Sveagruvan (nu norsk)
är den gruva som idag redovisar ekonomisk vinst. I övrigt har gruvdriften inte varit särskilt
lukrativ. Bland andra mineraler som exploaterats kan nämnas gips och marmor, och ett ihär-
digt sökande efter guld och koppar resulterade i tidiga misslyckade försök till exploatering.
Guld har nyligen påvisats vid geologiska undersökningar, och i tillräckliga mängder för att
eventuellt leda till en ny gruvverksamhet. Kolnäringen kommer troligen att bita sig fast också
framöver, men turism, service, forskning och utbildning framstår alltmer som starka kort i
Svalbards ekonomi.
I februari 1920 undertecknades det så kallade Svalbardstraktatet, som ger Norge suverä-
nitet över ögruppen. Avtalet har undertecknats av 40 länder. Norska lagar gäller på Svalbard,
och de anslutna staternas medborgare har rätt att bedriva näringsverksamhet och ägna sig åt
jakt och fiske på samma villkor som norska medborgare. Förvaltning och administration inom
ögruppen sköts av Sysselmannen på Svalbard. Han/hon är utsedd av den norska regeringen.

15