Page 13 - Albatrossi-Albatrossi-1_2021
P. 13
M/S FINLANDIA, Regina, Wellamo, Silja vårt arbetsgäng, den samhörighet som stark yrkesstolthet och vi skötte våra
Star… Det blev flera olika fartyg, men rådde ombord. Det var en helt egen jobb som vi skulle.
jobbet förblev ungefär likadant. Poh- värld, vi var som en familj. Vi var till-
janlehto inledde sin nästan fyrtioåriga sammans så många dagar i följd att vi Festandet förändrades senare, inte
bana till sjöss som servitris men blev med nödtvång blev nära bekanta. Det bara i mässen utan också i restaurang-
efter tio år barmästare och jobbade saknar jag mest av allt. erna.
under de sista fem åren inom Fashion.
Hon gick i pension i mars i år. ”Jag saknar vårt – Så sent som för tjugo år sedan var
arbetsgäng, den kryssningsnätterna verkligen häftiga
– Jag skulle ha kunnat gå i pension samhörighet som och resenärerna festade ordentligt
redan för ett par år sedan, men jag ville rådde ombord.” eftersom de tyckte att priserna ombord
vänta tills jag firat min sextioårsdag. var mycket förmånliga. Kanske den
Jag planerade min pensionering efter PAULA HADE mycket sällskap av arbets- bilden också förändrats senare.
födelsedagen, men coronan ändrade kamraterna också efter arbetspasset. En
på allt. Eftersom tiderna nu är sådana PÅ RULLANDE STEN växer ingen mossa.
som de är var det bäst att stiga åt sidan. hel del tid tillbringades Paula medger att hon älskar att jobba.
i mässen: på 1980- och Under de första åren jobbade hon inte
Paula erkänner inget vemod, men 1990-talet var umgän- bara ombord utan också i land. Det
medger att hon minns åren till sjöss get enligt Paula mera slutade hon med först då familjen
med stor värme. Speciellt viktiga var gemenskapsbetonat, och utökades med två barn. Förra årets
kollegerna. då firades också många tremånaderspaus från jobbet stärkte
fester. Sedermera saktade Paulas beslut: trots de kommande pen-
– Jag saknar dem väldigt mycket, vi farten av och discot i sionspappren vill hon fortsätta jobba.
hade en otroligt god anda. Jag saknar mässen blev en yogasal. Den utökade fritiden ersattes också
snabbt med nya uppgifter inom han-
När jag frågar om den deln. Paula säger själv att hon behöver
gamla goda tiden brister och vill lära sig nytt hela tiden.
Paula ut i ett glatt skratt.
– Jag är en riktig arbetsnarkoman,
– Milda makter, vilka ingenting har egentligen varit tillräck-
minnen jag har från den ligt för mig. Jag behöver ett högt tempo
tiden! Då var det inte och brådska för att trivas.
så noga hur fartygsper-
sonalen tillbringade sin EFTER NÄSTAN FYRTIO ÅR till sjöss
fritid. Vi ordnade en finns det tid för något nytt. Men turis-
massa fester kring än det mens framtid efter pandemin väcker
ena, än det andra temat. tankar, och Paula är också glad över att
Tiderna var annorlunda nu stå vid sidan om allt detta.
då, nuförtiden är ett
sådant festande inte pas- – Mitt läkarintyg upphörde att gälla
sande. Men fast fritiden i mars och jag funderade ett bra tag:
ombord ibland var rätt skulle jag förnya det eller inte? Men jag
fartfylld, så hade vi en har faktiskt länge bearbetat tanken på
det här med att avstå. När turismen på
nytt kommer i gång tror jag att arbetet
förändrats så mycket att det inte finns
någon återgång till det gamla.
När den tiden kommer vill Paula
gärna vara passagerare, på andra sidan
disken.
– Jag har sett haven nu. Framifrån,
bakifrån och från sidan.
Härnäst ska jag slå klack-
arna i taket och ta en tur
som kryssningspassage-
rare. Och jag lovar att då
brakar det loss!
Albatrossi | Albatrossen 13
