Page 23 - En-introduktion-till-Svalbard

SVALBARDS NATUR

GEOLOGI

Den som är intresserad av geologi hittar mycket spännande på Svalbard. Arkipelagen bildades
vid Nordöstgrönlands kust, och har sedan förflyttats genom kontinentaldriften till andra sidan
ekvatorn där den vände för att gå på stadigt nordlig kurs. Om ett antal miljoner år beräknas
ögruppen Svalbard passera Nordpolen på sin rastlösa geologiska vandring!
Under större delen av sin historia har ögruppen befunnit sig under havsytan, och sedi-
mentationen har kunnat pågå i stort sett oavbrutet. Delar av västra Svalbard veckades sam-
tidigt som den norsk-svenska fjällkedjan för ungefär 400 miljoner år sedan. Ögruppen har
utsatts för i stort sett alla geologiska processer i jordskorpan och det finns bland annat
många förkastningslinjer på Svalbard. En uppsjö av olika bergarter är representerade liksom
en mängd fossiler från olika tidsperioder, till exempel växtrester, musselskal, koraller, tidiga
fiskar och dinosaurier. I havet strax väster om Svalbard vidtar kontinentalsluttningen, och
strax norr om nordkusten stupar havsbottnen brant ned till stora djup i polarhavet.

GLACIÄRER OCH PACKIS

På Svalbard råder fortfarande istid. 60 procent av Svalbards yta täcks av glaciärer, och isen kan
vara upp till 600 meter tjock. Det finns fler än 2 100 större och mindre glaciärer på Svalbard.
Kända och mäktiga glaciärer är bland andra Monacobreen, Lilliehöökbreen och Bråsvellbreen.
Austfonna på Nordaustlandet i arkipelagens nordöstra del är den största, med en ismantel som
är ett av världens största landistäcken och vars isfront mot havet är 130 kilometer lång.
Under vintern breder havsisen i Polarbassängen ut sig, och östra Svalbard blir en del av
istäcket. Havet väster om Svalbard förblir i stort isfritt under inflytande av Golfströmmen, men
alla de mindre fjordarna täcks av landfast is. De nordligaste delarna av arkipelagen (Sjuøyane)
och östligaste delarna (Storøya och Kvitøya) är vanligtvis endast nåbara med expeditionsfartyg
under den senare delen av sommaren. Under de senaste decennierna har sommarisens utbred-
ning minskat avsevärt i Polarbassängen.

23