Page 41 - En-introduktion-till-Svalbard

Lunnefågel (Fratercula arctica)
Man behöver inte vara någon stor fågelkännare
för att känna igen den charmiga ”havspapegojan”
lunnefågeln med sin färgstarka näbb, orangeröda
fötter och putande bröst. Det finns inga stora
mängder lunne på Svalbard, där den häckar i små
kolonier främst på västkusten, samt på de nordli-
gaste öarna, Sjuøyane. Lunnefågeln på Svalbard
är något större än sina släktingar på det norska
fastlandet.

Alkekung (Alle alle)
Alkekungen är en högarktisk art som häckar i
enorma kolonier i rasbranter runt hela norra halv-
klotet. Världspopulationen beräknas till otroliga 15
miljoner par. På Svalbard beräknas antalet alke-
kungar vara cirka en miljon par, med den största
koncentrationen längs västra Spetsbergen. Att snön
är rödfärgad på många håll på Spetsbergen kan bero
på alger, men ofta är det alkekungens rödfärgade
spillning som är orsaken. Spillningen färgas röd av
de kräftdjur som alkekungen äter.

Spetsbergsgrissla (Uria lomvia)
Näst efter alkekungen är Spetsbergsgrisslan den
talrikaste bland alkorna. På Svalbard finns ett
hundratal kolonier med sammanlagt knappt en
miljon häckande par. Alkorna besöker aldrig land
annat än under häckningsperioden.

Tobisgrissla (Cepphus grylle)
Tobisgrisslan bildar inte lika enorma kolonier som
övriga alkor gör, men häckar gärna tillsammans med
ett femtiotal artfränder. Den häckar gärna i hålor och
skrymslen, och så nära havet som möjligt. Under
september-oktober drar sig tobisgrisslorna söderut i
Barents hav, men inte särskilt långt. Många av dem
stannar kvar nära häckningsplatserna.

41